same same but different

 
När jag var gravid tänkte jag ibland på hur och om man kan älska sitt andra barn lika mycket som sitt första. 
Man vet ju någonstans att man kan det. Såklart. Men hur känns det? Tar det lång tid eller kommer det direkt? 
Jag hade lite svårt att föreställa mig när jag aldrig hade träffat henne.

Men så kom hon i maj och jag kände det MED EN GÅNG. En människa som inte fanns i mitt liv, fanns helt plötsligt där och tog tag i hela mitt hjärta. Kramade om, så jag fick ont.
Kärlek som gör ont, där har vi åtminstone halva beskrivningen av kärleken till ens barn. ♥♥♥♥
Och som jag förstod men hade svårt att föreställa mig, älskar jag båda två precis lika mycket!!
 

we are born with an internal compass, trust it.


Eftersom half term is coming up (höstlov) funderade jag på vad vi skulle kunna göra.
Hon går ju så himla långa dagar på skolan nu, så det skulle vara kul att hitta på något speciellt när hon är hemma en vecka. Jag tänkte först "en trip till the farm, eller kanske en sväng till nåt nytt museum i stan".

Men så stod jag i en cirkel av mammor på skolan som när jag frågade, berättade att de skulle på diverse olika resor. Det var alltifrån Kroatiens solstrålar till Österrikes snötoppar. Då kom jag på det. CAMPA!
Back to basics. Min inte-så-längre hemliga passion.
 
För att göra det hela lite lättare -just med en involverande bebis- bokade vi en glamping plats.
Jag hade lätt & okomplicerat kunnat boka en vecka, men då hade mannen min förmodligen tuppat av haha. Två nätter fick det bli (till att börja med)-host. Jag är SÅ excited över att kunna visa Olivia detta med att "campa" och laga mat ute. Även Alok. Speciellt i dessa gadgets'tider. Jag tror faktiskt han kommer att gilla det han också. ♥

en månadsbild


En 4-månadersbild som tog en månad att lägga upp. Snart dukar vi upp nya blommor inför månad fem.
Det är inte alltid lätt att hinna med allt. När tid blir over sitter jag helst inte vid datorn, utan gor en massa andra härliga måsten. Eller pratar i telefon med svenska gamla röster. Eller tar en kaffe i lugn och ro.
Sånt där som gör gott for själen och som man nästan tog för givet förr.
Och ack, som jag saknar att sitta och skriva med massa musik i öronen. Det gör trots allt jävligt gott för själen, det också.
Även om bloggar blir heeeelt ur tid eller ligger på prioriteringslista numero 87, så kommer jag alltid komma tillbaka för att skriva. Och det med bilder. Alltid. För vad vore livet utan dem? ;)

en epok senare

 
Vi flyttade in i vårt tree house i juli. Vi har tre våningar med låånga trappor, så att gå till gymmet behöver jag inte ens tänka på. (Skulle nog inte tänkt på det ändå, om jag ska vara helt ärlig), -trots det annars väldigt viktiga faktum att vi bor supernära gymmet..
Eftersom huset inte är vårt så kommer vi inte göra så mycket med det, just med färger och golv etc. Men jag ska nog lyckas få det att kännas 'hemma' ändå! Det svider lite att de flesta väggar är gula och de mattorna vi har, beiga. Men det är bara ytligt jag vet. Det tog till och med emot att skriva. Jag måste dock säga att jag bryr mig betydligt mindre om hur det ser ut hemma än jag gjort innan (sålänge det är rent).
Det finns så mycket viktigare saker här i livet.

Vi har köpt en ny tvättmaskin, då den som fanns var möglig. Jag har insett (accepterat) den senaste tiden att jag älskar att tvätta. Alok kommer efter att han läst detta, säga att han visste det innan mig. ;)
Jag älskar nog mest kläderna ny-rena och torra i lavenderns doft. Men även själva tvättandet, heh!
Men vem fan skriver såhär mycket om tvätt ens?

Jaja! Vi bröjar komma iordning nu efter veckor av uppackning och en jääääävla massa påsar välgörenhet. En såpass ung familj som vi är, har vi alldeles för mycket grejer. Nä vänta, krafs...SKIT!?



RSS 2.0
Related Posts Plugin for WordPress, Blogger...